NÅGRA SYNPUNKTER PÅ STEFAN LUNDBERGHS UTREDNING OM FRAMTIDA PREMIEPENSION – ANALYS AV MAGNUS DAHLGREN

Stefan Lundbergh har på Pensionsgruppens uppdrag ägnat sommaren åt att ta fram förslag på en utformning av den framtida premiepensionen. Promemorian går under benämningen S2017/03516/SF – Förstudie om möjliga strukturella förändringar för ett tryggare och mer effektivt premiepensionssystem och överlämnades till pensionsgruppen daterad den 31 augusti 2017.

Inledningsvis skulle jag vilja säga att Stefan Lundbergh skrivit en bra promemoria i sak. Dock tycker jag han går fel i vissa slutsatser och rekommendationer. För att veta vart vi ska måste vi dra oss till minnes var vi kom ifrån.

Vi hade en befolkning som hade skämts bort i fråga om garanterade förmåner. Med det nya ville vi förutom att främja långsiktigt sparande hos individen åstadkomma raka rör mellan avgifter och förmåner.

Vi stod inför ett dilemma. Det dåvarande systemet var helt och hållet ett fördelningssystem, dvs. dåvarande pensionärer var beroende av att de yrkesaktiva var intresserade av att försörja dem (kedjebrevssystemet).

Samtidigt ville vi bygga upp ett eget individuellt sparande. Det skulle ju dock innebära dubbla betalningar för de yrkesaktiva, dels skulle de försörja pensionärerna, dels skulle de göra avsättningar till eget sparande.

De enda fonderade medlen som fanns att tillgå vid övergången var AP fondernas medel. Tillgångarna i dessa motsvarade dock bara ca 10 procent av förpliktelserna.

Lösningen blev att dela upp den allmänna pensionen i två delar; en fiktiv avsättning till inkomstpensionen med 16 procent av lönen varje år som skulle användas till pensionärerna (kedjebrevsprincipen) och en faktisk avsättning om 2,5 procent av lönen årligen som skulle gå till spararen.

Sett i backspegeln kan jag hålla med om att vi var naiva i flera avseenden hur allt skulle fungera med premiepensionen. Principen byggde i mångt och mycket på att alla aktörer var “fit and proper” (återkommer till detta senare).

Det är dock ingen slump att det kom att bli över 800 fonder i premiepensionssystemet. De tankar som Stefan Lundbergh nu för fram med ett nav i premiepensionen såsom i tjänstepensionsplanerna fanns redan då.

Pension är till sin natur en form av uppskjuten lön och att snegla på tjänstepensionernas administration är därmed naturligt. Samtidigt innebär varje lager i administrationen en fördyring. Lösningen blev därför direktinvestering i fonder utifrån den enskildes val.

Att det blev UCITs fonder var en kompromiss utifrån att staten i slutändan ändå måste ta ansvar för sina medborgare och att allt för udda investeringar inte skulle tillåtas att investera i.

Jag tycker det vore bra om vi kunde åstadkomma att Finansinspektionen får tillsyn över alla fonder i premiepensionssystemet. Om jag förstår saken rätt påstår Pensionsmyndigheten att det inte går på grund av EU reglerna. Jag tror inte att detta är bombsäkert. Det finns EU rättsfall som tyder på att när det är fråga om nationella intressen, t.ex. socialförsäkringslagstiftningen, så går det att sätta EU konkurrensen ur spel. Det är ju rimligt att förvaltarna finns inom rimligt avstånd till spararen och inom samma nations gränser.

Förval togs från tjänstepensionssidan. Därifrån visste vi att bara ungefär hälften av spararna skulle göra ett aktivt val. Att avstå innebär också ett val, nämligen att sitta nöjd. För att vara nöjd måste spararen kunna vara säker på att det är ett fullgott alternativ och att placeringen kommer att ge en god avkastning. AP7 har än så länge inte gjort någon sparare besviken därvidlag.

Stefan Lundbergh tycker att AP7 tar för hög risk. Det tycker inte jag. Inkomstpensionen kan ses som en jättelik statsobligation. Den förväntas ge en “avkastning” på ett par procent om året. En så låg avkastning räcker inte för att ge en dräglig pension. För att den allmänna pensionen som helhet ska bli bra måste premiepensionen ge en betydligt högre avkastning. Krav på högre avkastning innebär med automatik också ett högre risktagande.

Stefan Lundbergh hävdar att det mest rationella vore att förvalta allt premiepensionssparande i en statlig fond med möjlighet för individen att välja mellan ett fåtal färdiga paketlösningar.

Stefan Lundbergh inser att en sådan radikal omändring knappast låter sig göras och för inte fram detta alternativ som huvudalternativ.

Istället menar han att vi ska behålla fondtorget men att detta ska upphandlas av en statlig myndighet som professionellt ska se till att fondtorget innehåller kostnadseffektiva och kvalitetsäkrade fonder.

Från tjänstepensionssidan vet vi dock att den här typen av upphandlingar inte alltid är professionella.

Stefan Lundbergh menar att förvalet inte bara ska vara ett utan ett antal underval även ska göras i form av olika paketlösningar. Det blir mer komplicerat än idag och låser även fast statens ansvar att fler alternativ är “säkra”.

Stefan Lundberghs tanke är att det ska finnas två fondtorg ett statligt säkert och ett privat osäkert. Individerna ska kunna vandra mellan det statliga fondtorget och det privata.

Det statliga fondtorget ska även kunna innehålla onoterade tillgångar. Det innebär i så fall att förvalet blir mer riskfyllt än dagens.

Stefan Lundbergh kan även tänka sig att bara ha det statliga fondtorget. Han menar att det kan räcka med de möjligheter till paket som ska finnas inom detta system.

Ett sådant system menar han har den fördelen att spararna slipper antastas av rådgivare.

Stefan Lundbergh för även fram tanken på att individen över huvud taget inte ska få välja.

Stefan Lundbergh kan även tänka sig att behålla dagens system eller till och med utöka med möjlighet till placering i enskilda aktier.

Enligt min mening bör inget av alternativen ligga till grund för lagstiftning. Valfriheten ska i största möjliga utsträckning behållas men på något sätt måste vi se till att inget alternativ kan smyga sig in som inte är “fit and proper”. Därutöver måste vi ha en effektiv tillsyn av alla de alternativ som finns på fondtorget. Enligt min mening bör de åtgärder på uppstramning som föreslagits av Pensionsmyndigheten först genomföras och få verka innan man funderar på en radikal omläggning av premiepensionen. De tjugotal år som hittills har gått sedan införandet är enligt min mening för kort tid för att dra några slutgiltiga slutsatser om hur systemet fungerat.